vad är värst - nyktert eller onyktert?
Jag plöjer just nu en av Kerstin Thorvalls fantastiska böcker, Nödvändigheten i att dansa, och den är som väntat fantastisk. Men det jag reagerar över är hur jag känner igen mig i henne, eller iaf vad människor ansåg om henne.
- att hon som fri kvinna var ute och dansade, och alla dessa karlar hon hängde med just för att hon ville, och att hon dessutom gjorde allt detta nyktert! Att hon istället för att supa ner sig valde dans och lite män.
Jag tänkte ofta på det när jag var helnykter medan jag var sjuk och gick på behandling för min hepatit c, att jag hade liksom inte så mycket problem med att gå ut, dansa, hänga och träffade jag någon så bangade jag inte på att ligga - allt detta nyktert.
- och jag minns särskilt ett tillfälle när jag hookade upp med en hunk, som hade en kropp att dö för men ett sinne lika vasst som en abborre. Strax efter att vi legat klart gick han och skröt inför sina vänner medan jag drack ett glas vatten... Vid det tillfället gick jag från "hon som ingen riktigt kände men som var kompis till någons flickvän" till "hon som tydligen ligger under första kvällen, fan vad coolt!"
- och jag tänker lite, vad hade de tänkt ytterligare om de fått veta att jag dessutom gjorde allt nyktert?
Det känns ibland som att en del saker är sådana saker som en bara ska göra under onyktert tillstånd. Som att alkoholen är den där fallskärmen som en alltid kan fälla ut om det blir missförstånd, pinsam tystnad eller känslor som dyker upp på fel ställe. Alkoholen kan skydda och går alltid att skylla på.
ps. fast det tog bra många månader innan jag slutade vara arg på alla som drack och klarade av att hantera fulla människor nyktert, men när jag väl gjorde det så var det fantastiskt.