ett enda minne,
Jag lät minnen tumla runt i hjärnan tills det stannade till och hans ansikte dök upp framför mig. Hade jag ens något kvar av honom, något som kan uppfattas som ickehatat och ännu ej förstört?
Det var efter skolavslutningen i tvåan om jag inte minns helt fel som vi flög ner till Göteborg bara vi två, hans föräldrar hade varit med och bidragit så vi bodde på promenadavstånd från Liseberg och alla fina smågator. Vi tillbringade några dagar med att skratta, kyssas och jag åt en av de bästa fiskgrytorna jag någonsin har ätit och jag tror att han hann med att äta fem pizzor eller något sådant.
- men jag vet att en av måltiderna var från donken, och om jag inte minns helt fel så regnade det? Eller så kanske det var sent på kvällen? Jag är iaf säker på att när jag kom ut från toan och hade tagit av mig kläderna tittade han på mig med ett leende och sa att han hade ordnat allt, och med det så innebar det att han hade hällt ut två stora förpackningar med pommes rakt på de vita krispiga lakanen...
Egentligen betyder detta ingenting, för det är egentligen inget fint minne, utan bara ett minne. Inte mer än så. Och det gör ganska ont för att det känns patetiskt då detta är det enda jag minns av våra fyra år tillsammans. Resten är försört och borttaget. Och det är faktiskt ganska sorgligt.