en fin dag,

- Men lilla gumman, du sågar ju helt snett! Såga rakt!
- Men asså nej. Det är inte jag. Det är ju sågbladet som är helt snett! Det ser du väl?!
- Det blir så bra lilla gumman, fortsätt du.

Ja, jag har ägnat min dag åt att såga. Och inte några små bleka kvistar, utan jag uppskattar mängden till en gigantiskt ek, på ungefär 300 år. Som det behövs 17 vuxna människor till för att nå runt. Hänger ni med på hur mycket jag sågat då?


Och vi pratar gamla minnen. Han berättar samma historier jag hört sen jag lärde mig lyssna och skrattar på exakt samma ställen som jag gjort hela mitt liv. Han berättar om hur han sprang New York Maraton 1984 och hur han och min mamma såg en person äta två varmrätter till middag, och hur de förmodligen var nära ett mentalsjukhus för den ena var knäppare än den andra. Och att de såg några riktiga orginal därborta.

Och vi såg ett orginal ute på stan: "Titta där Caro! Där har du ett riktigt jävla orginal! Han har gått här i alla tider och är minst dubbelt så gammal som jag... Eller alltså det kan han ju inte vara, men jag skulle uppskatta iaf 75 år. En riktigt 25%are."


 - och vi drack kaffe ur samma muggar som vi alltid gjort. De där muggarna som han vann i en tävling som var 7.10 varje morgon. Förutom muggarna vann han även en morgonrock och en frukostbjudning. Jag tror att varje syskon fick varsin uppsättning muggar och morgonrock? Det slutade iaf med att radiomänniskan kände igen hans röst, och jag tror han mest ringde in för att roa mig och syrran.


- Men asså va fan? Den där klockan har stått på "snart lunch" hela morgonen!
- Ja men lilla gumman, nu är hon ju snart lunch.
- Ja fast asså jag har varit hungrig och taggad på snart lunch sen typ 9.15.
- Nääää, men det är ju fel. Och nu är ju klockan ändå precis som den på väggen!

<3