jar of hearts,

Har ägnat ett tag åt att läsa igenom gamla inlägg, och förutom att jag fortfarande rodnar över en sak jag skrev förra annandag jul så är det mesta bara fint och roligt. Hur mycket hinner en inte med på ett år, hur mycket har inte hänt bara hitills i år? Lite för mycket ont men desto mer gott skulle jag sammanfatta det.


Och det får mig att tänka på kärleken. Vad är det med oss människor som gör att vi vågar satsa återigen? Hjärtat kan ha gått i tusen bitar, en har blivit lämnad trasig och apatisk utan minst livsgnista, tårarna har tagit slut och allt går i grått. För att sen resa på sig, borsta bort hjärtsmulorna, våga le igen, känna det där pirret, våga möta nya människor, prova på att kyssa en ny människa för första, andra och tredje gången. Våga vakna upp med en annan armar kring sig, känna hur pulsen ökar och det där pirret i magen. Ignorera att hjärtat en gång varit i bitar för att ännu en gång våga, tro att det kan bli ett lyckligt slut och hoppas att denna gång är det rätt.


Sex osv.
0 kommentarer