en liten sammanfattning,
Jag har firat klamydiamåndagen och minglat på en Bonnierfest, ätit varmkorv medan jag tittade på Louise Boije af Gennäs, plockat en påse full med böcker och hängt med mina kollegor. Varit på landet och sett hur det gick från solsken till storm på en kvart. Läst mitt första och absolut sista verk av Strindberg. Forskat om sexualitet på medeltiden och insett att mycket av de gamla åsikterna finns kvar än idag, på både gott och ont. Blivit kär i Salem al Fakir och bangat på att berätta hur mycket jag tycker om honom. Pluggat väldigt mycket. Bott hos mamma och blivit löjligt bortskämd. Sett The Arks absolut sista konsert, sjungit med till varenda låt tillsammans med femton tusen andra. Åkt nästan allt på gröna lund och skrattat tills luften tog slut. Hängt med människorna jag älskar mest två kvällar i rad. Ätit kräftor och lagat mina två första matpajer någonsin. Skrivit klart mina skoluppgifter och fått bra betyg på båda.
Och jag har gråtit, mer än jag någonsin har gjort? Jag må ha fått hjärtat krossat på de värsta tänkbara sätt, men jag grät aldrig. Inte mer än en gång per krossat hjärta. Men nu, jag gråter av rädsla att förlora honom och för att vi inte kommer få uppleva allt det där som jag vill tillsammans. Jag har gråtit av dödsångesten i en bergochdalabana. Av sorg på sista konserten någonsin med mitt älsklingsband. Gråter över oro inför framtiden som griper tag ibland. För att jag har världens finaste vänner. Och för att jag saknar Ellen och Madde. För lite allt möjligt.
Hur mycket känslor kan det egentligen finnas i en och samma kropp? Nu ska jag äta chips, packa inför Göteborg och sen bli redo inför nästa vecka.