förtjänar någon att stalkas?
Visserligen helt olika fall - det enda gemensamma är att de två är offentliga personer via sina bloggar.
Det jag tänker lite på är att finns det någon som förtjänar att stalkas mer än någon annan? Om vi bara jämför dessa två exempel så hade den enda "uttryckt sig olämpligt" och sen fått sin ytterdörr förstörd, men vad är BB´s brott?
För några år sen snackade jag intensivt med en snubbe, det var på den tiden då Playahead var inne, och några veckor senare bestämde vi träff. En kvart in i vår dejt förstod jag hur jävla tråkig han var och timme senare flydde jag därifrån. Kvällen därpå skickade jag ett sms om att vi nog inte skulle ses mer, och fick till svar att "jag ändå var för ful för honom!"...
- och sen började han stalka mig. Flera nätter i veckan ringde han och skrek, sa att jag var en jävla hora, att han skulle döda mig, följa efter mig, stycka mig och att han följde varje steg jag tog.
Efter ungefär ett halvår slutade han ringa, och två år senare sprang jag in i honom på en kryssningsfärja. Kan ni förstå den skräcken att vara fast med honom på en båt? Jag svepte glas efter glas för att slutligen storböla ute på kajen medan Natti skrek allt vad hon kunde och hans bästis försökte reda ut allt med mig.
Mitt brott var väl att jag "dumpade" honom. Förtjänade jag dödshot för det?
LÄS NOGGRANT!
Jag känner det som att du tar upp det här ämnet på grund av det som har hänt emellan mig och vår gemensamma vän. Min uppfattning är nämligen att ni anser att jag stalkar henne, men det gör jag verkligen inte. Jag har till och med undersökt huruvida mina handlingar kan klassificeras som stalkning eller trakasseri enligt svensk lag eftersom du hotade att polisanmäla mig – det oroade mig givetvis – men det kan de inte. Jag har laglig rätt till att be henne om förlåtelse! Det är trots allt ett synnerligen mänskligt beteende att be om förlåtelse när man vet med sig att man har gjort fel och därtill även ångrar sig; i synnerhet när man har felat gentemot en vän som man tycker väldigt mycket om och som man absolut inte vill vara ovän med.
Jag gör mig således inte skyldig till varken stalkning eller trakasseri och jag har minsann ALDRIG hotat henne. Jag har ett fullkomligt rent samvete och därtill även lagen på min sida! Mitt enda fel gentemot henne var att jag ville för mycket, vilket skapade obalans i vår vänskap och fick henne att känna sig kvävd. Det var mitt ENDA fel gentemot henne och jag ångrar det obeskrivligt mycket.
Dessvärre börjar jag inse att hon och jag inte kommer försonas. Det känns obeskrivligt ledsamt att tvingas inse det, men det är sorgligt nog sant. Hon har nämligen en bestämd uppfattning om mig som jag inte kan förändra samtidigt som jag ständigt förvärrar alltsammans med mina försök till försoning eftersom de snarare kväver henne ännu mer. Allt som jag gör, driver oss bara allt längre från varandra och förmår henne att hata mig mer och mer. Om jag vill bli ihågkommen av henne med fina minnen – vilket jag vill – måste jag släppa taget om henne och lämna henne ifred innan jag har suddat ut de minnena helt.
Jag accepterar följaktligen att vi skiljs åt, men jag vill alltjämt skiljas åt som vänner. Jag vill skriva några sista välmenta ord till henne; önska henne lycka och framgång; berätta för henne hur mycket hon faktiskt betyder för mig; ge henne några välmenta råd och be henne att minnas mig för det fina som jag har gjort för henne och inte för mina fel. Jag vill ta farväl av henne på ett värdigt sätt och jag vill göra det i enrum eftersom hon och jag delar en del hemligheter och eftersom jag vill vara personlig i mitt avskedsbrev. Jag ber henne följaktligen att – temporärt – häva blockaden mot mig på Facebook och att tillåta mig skriva ett avskedsbrev därigenom. Därefter kommer jag lämna henne ifred och vi kommer verkligen skiljas åt.
Jag hade givetvis uppskattat om hon på motsvarande sätt tog farväl av mig och skrev några sista välmenta ord och lyckönskningar till mig, men jag förstår om hon inte vill det.
Det är det enda som jag ber om i nuläget – att få ta farväl av henne som hennes vän på ett värdigt sätt i enrum. Det är det minsta som hon kan göra för mig. Jag mister trots allt en vän som jag tycker väldigt mycket om och som betyder obeskrivligt mycket för mig. Jag saknar henne redan, men hon kommer alltid vara en del av mitt hjärta.
Tillåt mig ta farväl av henne som hennes vän på ett värdigt sätt i enrum!
P.S. Det finns absolut ingen som ”förtjänar” att bli dödshotad. Du – Carolina – är därför rätteligen skyldig mig en ursäkt eftersom du hotade att döda mig likt ett rasande lejon samtidigt som du polisanmälde mig på grund av ett missförstånd som du förvägrade mig att reda ut. Jag är i själva verket oskyldig, men du dömde mig likväl för ett brott som jag inte har gjort mig skyldig till. Jag fick ingen rättvis rättegång, en möjlighet att försvara mig eller ens veta vad du polisanmälde mig för; jag kan enbart spekulera. Mitt enda brott var likväl att vilja för mycket, vilket kvävde vår gemensamma vän. I övrigt är jag oskyldig till samtliga anklagelser och jag har ett rent samvete eftersom jag VET att jag är oskyldig! Jag frågar dig därför; förtjänar jag att bli dödshotad och polisanmäld av dig eller förtjänar jag en ursäkt? Svaret borde förefalla tämligen självklart då INGEN förtjänar att bli dödshotad; i synnerhet inte när man egentligen är oskyldig och inte har gjort något ont – likt Blondinbella och du själv. D.S.
P.P.S. Jag förväntar mig att vår gemensamma vän häver blockade mot mig på Facebook innan söndag. Annars skriver jag sannolikt härigenom på nytt för att antingen be snällt än en gång eller för att skriva mitt avskedsbrev härigenom, men det sistnämnda är mindre troligt till följd av att jag verkligen vill skriva det i enrum. Det är hur som helst VIKTIGT för mig att ta farväl av henne som hennes vän. D.D.S.