surkärring vid 22 års ålder.
Då önskar jag att jag kunde vara den där snälla och härliga kunden som ba: Men guuud, ta din tid! Det du fixar med är säkert skitsvårt och jag har faktiskt all tid i världen. Dessutom så jobbar vi lite i samma bransch, så jag vet hur du känner. Det är lugnt!
Men det är jag inte. Inte ens lite. Vid enstaka tillfällen kan jag vara det, eller det har hänt högst tre gånger under mina tjugotvå år. Utan jag är snarare den där personen som suckar högt, blänger arg på kassapersonalen och ibland händer det att jag tom stampar demonstrativt i golvet...
Idag gjorde jag alla tre saker, och när det äntligen var min tur slängde jag upp mina saker på disken och väste fram "Ingen påse, tack.", och när jag stormade ut med arga steg hojtade bitchen i kassan efter mig "Då slänger jag dit kvitto då.
Åh, jag skulle så gärna vilja vara den där trevliga kunden. Men det blir så förbannat svårt när det står någon jäkla nolla bakom kassan som knappt vet vilken namn hon har och drar ut kvitto efter kvitto. Visst, det händer att jag phuckar upp vår kassa, men då stänger man av allt, lägger kvittona åt sidan och löser det sen.
- så, nu är jag helt dränerad på energi och ska äta två wienerbröd på raken.