flickan och skulden,
Jag minns när jag läste boken för första gången, det var i åttan eller nian när vi fick i uppgift att skriva en artikel och jag valde ämnet våldtäkter. Jag vet imte riktigt varför, hade väl läst allt för mycket hemskt om det och jag valde att rikta in på mig varför tjejen fick skulden.
Jag hade köpt bägge böckerna på någon bokrea och jag minns hur jag plöjde bägge i ett svep. Det var en regnig helg på landet och pappa suckade över att jag inte umgicks med honom - men jag kunde inte sluta läsa. Det var så fasansfullt och jag var så otroligt arg, ledsen, besviken och totalt jävla bindgalen på män, samhället, domare, lagen och Sverige.
Jag var fjorton, kan ha varit femton - hade aldrig kysst någon, aldrig legat, aldrig druckit, aldrig varit sent ute, aldrig festat - men ständigt levt med vetskapen om att jag som ung tjej måste vara rädd om mig. Det är jag som måste vara rädd. Det är jag som måste skydda mig. Det är jag som måste tänka på vad jag gör. Det är jag som måste klä mig på ett visst sätt. Det är jag som måste tänka på vart jag går om kvällarna. Det är jag som måste tänka på vilka jag umgås med. Det är jag som måste tänka på vilket rykte jag eventuellt kan komma att få. Det är jag som hela tiden måste ha alla dessa faktorer i huvudet och alltid vara rädd.
För mig var det en chock att läsa om hur poliser, läkare, sjukvårdare, domare, advokater, försvarare - alla vuxna människor, resonerade kring unga tjejer. Jag minns hur det vände sig i magen när jag såg den röda tråden av de vuxnas misstro över tjejernas berättelser, och hur de som anmält ständigt var tvugna att bevisa att det de sa var sant.
- fastän det var så långt från min egna värld där i lilla rummet på landet där jag plöjde böckerna, så minns jag den kalla känslan som spreds sig i kroppen ju mer jag läste. Och jag minns klumpen i magen som var kvar i månader efteråt. Känslan av svek, fastän jag aldrig varit med om någon våldtäkt. Men vetskapen som etsades fast i hjärnan, att om, OM, jag skulle vara med om en våldtäkt skulle alla jag träffade säga att det var mitt fel.
Det var så samhället såg ut, och jag önskar att jag kunde säga att mycket vatten har runnit under broarna. Ska läsa om bägge böckerna nu, och jag kan bara hoppas att när ytterligare tio år passerat så har samhället kommit bra mycket längre än under de tio år som passerat.