pappan räknas knappt,
Skriver klart massa arbeten och skickar iväg på löpande band, vill bara bli klar med alla strökurser och lägga allt fokus på kriminologin till våren. Hämtade ytterligare ett gäng böcker tidigare idag, ska ägna aftonen åt att blädda igenom allt.
Skrev precis klart en analys av en bok i psykologi där författaren i "familjekapitelet" fastslår att pappan räknas knappt. För det första bestod alla par i boken av en mamma och en pappa, och alla fick två barn: en flicka och en pojke. Hela boken genomsyrades av heteronormen.
- förutom den där lilla detaljen att pappan knappt behövs. Eller det är moderns band till bebisen som är det viktiga (som förövrigt givetvis var biologiskt. Inget snack om plastungar eller adoption, boken tog enbart upp biologiska ungar.) Pappan hade någon form av tunnare band till sitt barn, men det var noga att hen inte kom mellan modern och barnet. Och pappan fick inte heller visa sin besvikelse över att modern tappade all sexlust och hellre ville spendera dygnet runt med sin bebis. osv osv osv. Allt var så stereotypt, heteronormativt och obehagligt.
Det fanns så mycket som var fel med den boken och teorier om hur "en riktig" familj ska vara. Påminner mig om när jag var och köpte glas av märket Dixie. De var formgivna som "mammaglas", "pappaglas", "dotterglas" och "songlas" - urmysigt tänkte jag och plockade på mig ett gäng. Alla kunde bygga sin egen familj!
Kommer fram till kassan och kassörsökan upplyser mig om att jag valt fel:
- Ojsan, du har visst plockat på dig fel glas?
- Hur sa? Dom står ju var för sig, eller hur menar du?
- Ja, alltså du har ju tex valt två mammor, två döttrar, men bara en pappa? Och ingen son?
- Det är absolut inget fel på den här familjen, tack så mycket.
- Men,
- Men vadå? Dom står ju var för sig och det är ju tänkt att en ska plocka som man vill. Eller hur?
- Jo men jag tänkte bara att,
- Tack, jag tar det gärna inslaget.
