sexualupplysare och bokälskare

löftet.

Publicerad 2012-02-23 20:28:15 i min vardag,

Bland det sista vi pratade om innan han dog var mitt nya jobb, att jag äntligen fått världens jävla chans och jag tog om det, talade långsammare och försökte låta pepp och glad över mitt wannabejobb medan jag såg på med panik i ögonen hur han åkte in och ut ur medvetslösheten. Och hur jag till sist skakade om och sa "men hör du, världens jävla chans!!" Och hur han mötte min blick och sa "men när får du svar, klart du ska ha det jobbet!", och jag skrockade och sa medan jag såg hur han återigen somnade om att "ja det vet ju hur mediafolket är pappa, de är ju sådär att de drar ur på saker och ting. Hehe." Vet inte ens varför jag sa så, för vi kan ju ingenting om mediafolk...

Och det sista jag sa innan jag sådär som alla gånger när det blev för mycket känslor, gick ut för att andas luft, för att inte höras hans andningsmaskin eller veta att jag förlorar honom mer för var minut som går, så sa jag " fast vet du, vart du än befinner dig, så lovar jag att jag kommer visa och läsa högt ur tidningen när min första frågespalt går i tryck. Det lovar jag pappa." och sen försvann han igen.



Han dog innan jag fick chansen att visa tidningen. Och jag har skjutit på mitt löfte fram till idag och gömt tanken någonstans längst bak bland alla outtalade löften. Det var mitt under min terapitimme som jag hör mig själv säga rakt ut "förresten så ska jag dit idag, alltså till pappa.", och hon blev glad och jag blev glad. Resan dit tog minst 17 timmar och jag försökte att ignorera alla som tittade på min flackade blick och nervösa andning. Repeatade Can´t keep it in och kedjerökte hela vägen bort till hans plats. När det blev vår låt kommer jag aldrig glömma.


Hans namn står fortande inte på stenen, fast jag skulle kunna hitta dit med förbundna ögon. Solen gick ner, fåglarna kvittrade och jag läste högt ur första numret med hjälp av det medköpta gravljusets sken. Skrapade fram hans tång och de två stenarna under snön och försökte att inte kräkas, Det finns stunder jag blir så arg över att du är död att jag inte vart jag ska ta vägen. När spalten var slut började pulsen lägga sig i takt med att kyrkogården blev mörkare och stjärnorna kom fram på himlen.



Och jag inser återigen att jag aldrig kommer sluta sakna honom. Jag kommer alltid bli hatglad av att drömma om honom och jag kommer alltid förbanna de stunder i mitt liv där han inte får delta live. Det har inte ens gått fyra månader, hur fan ska resten av livet bil? Det här är en såndär kväll när allt bara gör ont.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Caro Wikbro Carlén

jag arbetar som sexualupplysare och har huvudfokus hivprevention och säkrare sex. förutom det gillar jag att läsa, feminism, hångla med min donna, mina queens, New York, att äta, vettiga serier, genus, att resa och att diskutera. och det är ungefär det jag bloggar om.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela