världens finaste brev.
- men idag, detta brev slår allt. Jag tjöt högt när jag läste texten.
Jag är äntligen helt jävla phucking frisk. Visst, jag är struken från alla mina organdonationslistor som jag signade upp som artonåring och jag kommer aldrig få ge blod. Men - jag är frisk.
- med detta var fyra a4 fyllda med alla provresultat och den röda tråden var det gyllene ordet - negativt. Kan inte det vara det ljuvligaste av ord? Jag tänker aldrig mer ha ångest över detta, jag tänker aldrig mer fundera över hur jag fick skiten från början - det viktigaste är att jag överlevde och att jag är frisk.
Jag vet inte vad ni läsare har varit med om eller vilka mockasiner ni knallat i, men ni som känt döden flåsa er i nacken kanske känner igen känslan jag nu har? Att ha tänkt tankar som "gud, jag kommer inte fylla tjugotvå år, kanske inte ens tjugoen.", "Jag kommer att dö innan mina föräldrar.", "Jag kommer att dö, verkligen dö och bli begravd, precis innan livet kickat igång på riktigt."
Det känns ungefär som att jag vill surpla champagne samtidigt som jag störtbölar. Bitterljuvt.
Du är bäst!!!!!
Mockasiner - i Guatemotala! Nej, blåkongo! Haha!
Mitt favoritcitat ever! :)