du kan inte golva mig längre.
Namnet dyker upp på displayen, eller bara det där numret som en aldrig kommer kunna radera bort från hornhinnan fastän namnet tagits bort från simkortet för länge sedan. Handen darrar till, svetten börjar komma, salivet försvinner och munnen förvandlas till en öken. Hjärtas slag överröstar nästan tankarna som leker orkan i hjärnan.
Jag hoppas att jag inte har den påverkan på någon längre, jag är den som gillar att göra upp och gå vidare. Antingen finns vi kvar i varandras liv eller så klipper vi banden - inget fågel, fisk eller mittimellan.
En tanke slår mig medan jag hör dig prata på om att du tänker på mig, att vi hade fina stunder och att du ber om ursäkt för det du gjort. Tänk, tänk om jag hade hållt kvar vid tanken på att vi skulle kunna vara vänner. Då hade jag nog varit knäckt nu. Men istället låter jag dig prata på där du svävar högt uppe bland molnen och dina tankar, medan jag är kvar här nere och släppt taget.