varning för ras,

Ljuset är tänt framför den vackraste bilden jag äger, och den betyder så mycket att jag inte ens orkar vara "arg" över att jag inte har några sådana foton. För det är min fina familj. Ljuset är tänt dygnet runt när jag är hemma, nu när jag har brandvarnare är jag ju i säkerhet.

Mjölken har bara varit ner och vänt upp igen, exakt så som det ska vara. Är det något jag blev drillad med som barn så var det hälla rätt mängd mjölk i kaffet. Det får inte vara för starkt och inte för blaskigt.



Igår berättade min kollega att han aldrig fick vissla för sin pappa för att det lät för fult. Jag bet sönder kinden för att inte börja gråta i butiken. För hur många gånger fick jag inte honom att skratta just genom att vissla? Jag kan komma upp i så höga toner att det skär i öronen, och det fick honom alltid att skratta, precis som farmor.



Och om ett tag ska jag åka iväg till skogskyrkogården och vara med när inristningen av hans namn sker i stenen. Hur fan i helvetet ska jag överleva något sådant? Jag försöker intala mig att det är en viktig del i sorgeprocessen.


Dessutom ska jag hinna med att registrera mig på sh, hitta en bok till en omtenta, skriva omtentan, hitta böcker till resterande kurser och skriva klart några texter till VeckoRevyn som ska in imorrn.
- kanske klarar jag allt det där under dagen, (texterna till VR är redan klara, ska bara finslipa några meningar! <3 fina fina skrivuppdrag!) kanske åker jag hem och har marathon med valfri serie, kanske går jag ut och dricker öl, kanske klarar jag en del och gör resten någon annan dag.
min vardag
0 kommentarer