astrologen.
Det där med att klicka med människor, jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det. Främst för att jag själv är så otroligt jävla bra på det. En öl och jag kan ha en ny bästis. Eller kommer det där förlösande skrattet som en bara kan ha med en främling så faller jag pladask. Eller de där gångerna när en inte kan förklara varför, hur eller när, men att en bara känner att det finns något där. Behöver absolut inte vara love-love, utan mer häng-love, eller någon form av bekväm känsla. Som att kan jag både vara bekväm med en människa och att hen kan få mig att skratta - då har vi en klickning på g.
och det obeskrivliga med klickningar är att det får oss att öppna upp, dela med oss, ställa de där frågorna och svara på saker som en själv inte tänkt på. Eller ens velat prata om, eller säger saker som en bara delat med dagboken och huvudkudden. Men som plötsligt finns ute i fria luften och att sakerna en sagt faktiskt betyder något och nu är sagt och inte längre går att ta tillbaka. Jag minns en gång hur jag skulle försöka förklara en sådan händelse för min syster och hon ryckte lite på axlarna och sa "men Caro, du är ju en sån som skulle kunna ge bort hela ditt liv över en kopp kaffe" - så obehagligt träffande och skrämmande ärligt.
Och det är i dessa stunder av klickning, i det där bekväma och öppna tillfällena som en säger saker som aldrig sagts högt, eller hur en för första gången på länge sätter ord på sina tankar och låter de komma ut. De flesta gånger kan jag inte ens förklara det, det bara sker och jag hamnar i en situation av trivsel, skratt och brakänsla. När dessa tillfällen inträffar går det inte att backa eller tänka att en faktiskt ska upp om 5h, utan bara tömma hjärtat, skratta och njuta.