surrealistisk saknad
När jag var liten trodde jag att det fanns en av varje. Jag förstod att mina vänner hade varsin mamma och pappa, och kanske något syskon, men jag var helt övertygad om att det bara fanns en som hette Jonas, och det var min bror det. Utöver fanns det ingen annan, för då hade den personen tagit min brors namn. Detsamma gällde min pappas lockiga hår. Det var min pappa som hade stort, svart lockigt hår. Och det var bara han. Och som han samlade i en hästsvans i nacken. Det var liksom min pappa.
- sen fick jag se Magnus Uggla på tv, och jag förstod att det fanns två som hade likadant hår? Och sen hade min kompis på dagis pappa likadant hår - och ibland hände det att jag tog fel på min pappa och min kompis pappa. Just på grund av det stora svarta lockiga håret.
Och jag minns när jag fick köpa min första skiva någonsin, det var under pappa-helg och jag la 149 ihopsamlade kronor på Ugglas skiva. Jag köpte den på åhlens vid odenplan och vi åkte hem till pappa och lyssnade.
Och ikväll var det Ugglas avsnitt på Så mycket bättre, och jag känner igen min pappa i Uggla? Det är håret, det är pikétröjorna, det är den korta kroppen. Och jag vet att hade han varit vid liv nu så hade vi sett avsnittet tillsammans och pratat om Uggla. Inte för att vi kan något, utan mer för att han alltid ville lära mig saker som jag inte kunde. Jävla fina pappa, ikväll är du saknad.
Puss