det positiva svaret
Jag vet inte hur många hivtest jag gjort, jag minns bara att jag var med i någon global undersökning kring hepatit c-positiva och deras förmodade positiva hiv-status. Då jag inte visste hur jag hade fått hepatiten kunde jag lika gärna vara med i undersökningen och visa att även unga icke-knarkande tjejer kunde ha sjukdomen. I det skedet spelade inte ett blodprov hit eller dit ingen roll.
Och ungefär någon gång i månaden fick jag papper på att min hiv-status var negativ.
Jag har aldrig varit i den sitsen att jag fått hem ett brev från smittskyddsinstitutet om att jag måste dit och testa mitt blod, och jag har aldrig upplevt misstro från den som tar mitt prov om att jag förmodligen är smittad. Att personen jag möter har förutfattade meningar om att jag tillhör "riskgruppen" och att jag fått den sjukdomen för att jag själv slarvat med kondom eller tagit knark med fel sorts spruta.
Jag har istället möts med en annan form av misstro, läkarna har lyft på ögonbrynen och frågat om jag kanske gått vilse? Jag minns deras ögon som läst av min kropp, min ålder, mina rosiga äppelkinder och mitt "friska" utseende. Hur de skrockat lite och sagt att "ja, vi kan väl ta ett test och kolla så att allt står rätt till", detta efter att de skrockat över att jag råkat "dra på mig den där hepatiten av någon outgrundlig anledning"...
Ibland undrar jag hur lång tid det kommer ta innan läkare och sjukvårdspersonal en gång för alla förstår att alla sjukdomar inte går att se på utsidan, och ser bortom sin statistik och mallar över hur en frisk/sjuk person kan se ut. För hur ska stigman och fördomarna försvinna i samhällen runt om i världen, om inte ens ansvariga läkare ser bortom sina föreställningar och fördomar?
Just nu lyssnar jag på Andreas Lundstedts sommarprat från 2010. Det kan vara det bästa jag hört.