kärlekskrank idiot
Det känns som att jag lär känna min pappa snäppet bättre när jag går igenom hans eminenta skivsamling. Denna vistelse på landet lyssnade jag på en skiva med det ungefärliga namnet: "kvinnor sjunger sånger" och jag föreställer mig hur han stått där på coop med skivan i handen och tänkt att "ja visst kan kvinnor sjunga sånger! kvinnor kan minsann! den tar vi!", fina pappa, feministen.
När denna låt spelades igår kom jag på mig själv att stanna upp och ta in varenda ord. Efter ett tag märkte jag hur jag hade knutit näven. Saknades bara att jag börjat ropa: SPRING DÅ! ROPA DÅ! DU VILL JU INTE BRYTA NU! ... osv.
Och visst är det så, det går inte att glömma den en hållt kär. Jag har tänkt på det ungefär 17 gånger om dagen den senaste tiden. Hur vi människor öppnar upp hjärtat för någon och hur denna någon får en plats där. Visst kan kärleken dö och en går skilda vägar, men det där en gång delat finns ju kvar och begravs. För att till sist tappa sin betydelse.
På ett sätt har jag fått en annan bild av mina ex, som att dom befinner sig under ytan och jag vet att dom finns där. Men som att jag inte hör eller förstår vad det är vi en gång haft gemensamt. Hur vi kunde dela känslor och upplevelser är idag oklart, men att dom en gång funnits i mitt liv går inte att komma ifrån. Och det är helt ok.
- Dom får gärna befinna sig där under ytan, tillhöra det förgångna. Så kan jag helhjärtat fokusera på det finaste som hänt.