och tomheten

Och den där tomma känslan i kroppen som kramar om ens inälvor så fort en klivit på tåget och lyckats lokalisera sin plats. Så många tårar som droppat ned på sj's nötta säten. Och tröttheten som kommer. Jag blir så fruktansvärt trött av att säga hej då.

Och visst blir det snäppet jobbigare när en inte har en exakt dag eller ett visst klockslag för nästa gång en ses? Jag kan inte sätta fingret på det, men det blir lite tyngre i bröstet när en inte vet. Och nu gäller det antingen onsdag eller torsdag, så visst kan det klassas som tämligen löjligt? Men visst gör kärleken så med en, både töntig och löjlig. Och fruktansvärt jävla lycklig.