sexualupplysare och bokälskare

pappalängtan

Publicerad 2013-10-11 00:00:25 i kärlek,

I dag skulle du ha fyllt 64 år, fast du hann inte ens fylla 62 år. Du dog 6 dagar innan din födelsedag. Och jag vet inte riktigt hur en ska räkna när det kommer till folk som dött, en fortsätter ju att fylla år fastän en dött? Så du blev nästan 62 och i dag skulle du ha fyllt 64 år. 
 
Jag tänkte om jag skulle baka något, men jag kom inte riktigt på något du verkligen tyckte om. Du åt allt som serverades, och ibland när du bjöd på middag gjorde du päronhalvor i ugn med smält after eight på. Serverades med vispad grädde. Annars brukade du äta romrussin och den där med körbärslikör i för att du visste att varken jag eller Phia åt dom, men du åt dom för att se våra äcklade och förvånade miner. Och jag minns hur en grön ask med marmeladkulor brukade stå vid telefonen i hallen när vi var små. Eller att du alltid fick gigantiska lådor med Merci från någon kollega. 
- gällande smågodis så plockade du alltid sockerbitar, skumbjörnar doppade i choklad och dom där med prickar. Inget gott godis, men en fick ju mest för pengarna som du alltid resonerade. 
 
Så istället för att äta något jag vet du gillade, så har jag istället haft ångest för att vi aldrig tog dig runt Djurgården som vi lovade. Jag minns inte ens vilken födelsedag vi firade, men att vi aldrig hann genomföra det. Saker kom imellan. Livet rullade på och nu sitter jag här med en födelsedagspresent du aldrig förbrukade. 
 
Och jag som slutat hata alla pappor som är vid liv, kan iställlet enbart hoppas att folk i min omgivning uppskattar sin pappa. Alla sina föräldrar om dom fortfarande är vid liv. Att dom kramas, skrattar och får varandra att må bra. För jag kan hata mig själv för att jag inte alltid var glad över att umgås med dig. Förra veckan såg jag en pappa vinka hej då till sina barn. Hen klappade bägge barn på varsin axel, sådär avslappnat som att hen egentligen längtade bort till något viktigare - och mitt hjärta gick i bitar. 
- För vad fan kan vara viktigare än att krama, pussa och älska sitt eget barn? Ingenting. 
 
Och jag minns hur du genom hela min uppväxt alltid kramat, hållt om mig, pussat mig på huvudet och alltid satt på min sängkant för att säga god natt. Under uppväxten, efter skilsmässan och genom alla år. Att de gånger vi sågs, var du närvarande. Även under de där jobbiga åren i tonåren när en skämdes som allra mest för sina föräldrar, då skulle vi kramas hej då när du släppte av oss vid skolan. När du kommit ihåg något skolmöte så ville du kramas inför mina vänner och du kramade även dom. Under alla år då jobb och en annan familj gick före vår, så gav du i alla fall oss någon form av tid de gånger vi sågs. Visst kunde du vara förvirrad, borta i tankarna eller prata på om ämnen som du kunde mycket om, men det var den tid vi hade tillsammans. 
 
 
Citybanan är på g och nu till helgen bjuder dom in till öppet hus. Hade du varit vid liv hade vi gått den vandringen nere i tunnlarna. Vi gjorde det ute vid brorsans jobb, och jag minns inte riktigt varför. Men vi fick ju både gratis pennor och karameller. Och du förklarade hur allt gick till medan jag låtsades förstå. Och det är så jävla värdelöst att du är död, att din dödsdag och födelsedag sker inom loppet av en vecka och att vi inte kommer gå någon jävla rundtur kring citybanan. Men mest av allt saknar jag dina kramar. Att känna din doft av plåt, smuts och parfym. Jävla saknade pappa. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Caro Wikbro Carlén

jag arbetar som sexualupplysare och har huvudfokus hivprevention och säkrare sex. förutom det gillar jag att läsa, feminism, hångla med min donna, mina queens, New York, att äta, vettiga serier, genus, att resa och att diskutera. och det är ungefär det jag bloggar om.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela