fyra km!
För 12 dagar sen försökte jag att jogga, för första gången i mitt liv. Jag joggade supersupersakta i myrsteg från landet till busshållplatsen. E gick bakom och hejade på. Och jag klarade det. 1,86 km. Joggade samma väg tillbaka men snäppet snabbare och svetten rann. Men jag klarade det också!
Jag och Fridah pratade om jogging, svett och att våga i går under en långlunch. Och jag berättade om min ångest jag haft i så många år. Jag har inte vågat att jogga på grund av följande anledningar:
- att jag skulle bli svettig = äcklig
- att fett skulle dallra och att folk skulle se det = äckligt?
- att jag skulle vara såååå långsam och att folk skulle titta
- att jag skulle vara dålig
Hur sjuka är inte dessa tankar? Att jag brytt mig om vad andra tänkt och tyckt? Innan det ens har hänt? Hur skapas dessa tankar i ens lilla hjärna? Och det blir ännu sjukare, för jag hade förklaringar till alla saker ovan, som jag skulle kunna säga utifall någon främling kom fram? Som att någon skulle göra det?! Följande saker skulle jag kunna säga: jag har precis blivit opererad för hjärtat!/jag har nyss överlevt en svår sjukdom/jag har precis fött barn osv.
Den där första joggingturen har ändrat så mycket för mig, och jag är inte längre rädd för att någon ska se mig svettig, dallrig eller vad det nu kan vara. För jag orkar springa och jag är jävligt bra på det!
Kan det vara att jag fyllt 25? Eller att jag bara blivit snäppet vettigare? Inte vet jag. Vet bara att jag inte längre orkar skämmas för att jag blir svettig eller för att jag joggar på allmän plats. Jag har fullt upp med att vara stolt över mig själv. Imorrse joggade jag 4 km! 4 km!! Hur sjukt är inte det? Från 0 steg till fyra kilometer på två veckor. Som jag alltid sagt, jag är en löpare. 
Hejaaa!!! :D