sexualupplysare och bokälskare

I går klockan 10.00 var det sista deadline för att lämna in till examinatorerna. Den tionde juni är det opponering och den 17e har jag skrivit FIRA <3! över hela dagen. 

 

 

Jag har sedan tonåren haft ångest till och från. För plugget, läxor, framtiden, timmar som okysst och för att jag hatat min kropp. För att jag känt mig ensam, onormal och för att jag inte vet något om livet som vuxen. Lite senare handlade om misslyckade relationer, krossade hjärtan, borttappad självkänsla och arbetslöshet. Och när pappa dog orkade jag inte ha ångest. Och jag gjorde mitt allra bästa för att skjuta bort ångesten och lyckades lura mig själv att jag inte behövde sörja? Att det faktiskt går att överleva utan att känna sorg. 

- detta genom att plugga 100-150% och samtidigt arbeta mer än 100%. Vilket resulterade i att jag sov några timmar om dygnet och ständigt var slut i hjärnan = slapp tänka och känna efter. 

 

Tills en eftermiddag på söder, när detta pågått i nästan två terminer. Jag hade tentainlämning i tre kurser samma vecka. Jobb 6 av 7 dagar. Och jag kände hur det tryckte till över hela bröstet. Jag skrattade rakt ut för att det gjorde så ont och jag var säker på att något gått sönder? Det stack i armarna och jag började gå igenom i huvudet ifall det var en hjärtinfarkt? Det tryckte över bröstkorgen, jag stängde av datorn och tog en lång promenad. 

- vad det var vet jag fortfarande inte? Men efter det drog jag ner på tempot. 

 

Och det där har ju hängt kvar. Jag kan långt ifrån hålla igång samma tempo som då. Fast kan fortfarande prestera i 180 när det gäller. Och när jag är peppad och vill. 

- fast med uppsatsen hände något. Jag började tänka mer på resultat och betyg än varför jag ville skriva om det ämne jag valt. Och mina vanliga humörsvängningar tripplades och jag grät sista tiden 5 av 7 dagar. För att jag inte orkade, inte hann med eller för att jag inte var nöjd.Och jag ägnade många timmar åt att tänka på hur en egentligen ska må under en c-uppsats. 

- för det händer något mer i min hjärna när jag passerat gränsen för min stressnivå. Jag tappar allt självförtroende på alla plan. Jag ber min fästmö om att inte göra slut för att jag är värdelös. Jag hatar min kropp och föraktar mina kurvor. Jag hatar allt jag skrivit och kan inte se min egen kunskap. Och jag jämför mig med allt och alla och målar upp a4 med mina fel och brister. Jag känner mig kort och gott: sämst och fejk.

 

 

Och det är inte värt det. Det är inte värt att böla varje dag, att känna mig värdelös eller stressa ihop något som kan bli så bra. Jag har all tid i världen att göra klart en uppsats som redan nu är färdig till 94 %, men jag har inte hur många kroppar som helst att sabba. Och jag har bara ett hjärta som ska orka.