sexualupplysare och bokälskare

en nackdel med förlovningen.

Publicerad 2014-03-07 21:19:00 i kärlek,

När jag gick i sorgeterapi lite mer en ett år efter att han dött började vi strukturera upp olika metoder för mig att orka med att leva med sorgen. Att jag skulle kunna klara av vardagen, livet och allt som ingår utan att min pappa är vid liv. Jag blottade saker jag inte ens skriver i dagboken och hen sorterade, dissekerade och strukturerade upp känslor, erfarenheter, behov och lösningar. 
 
Eftersom jag är yngst i syskonskaran hade jag vid denna tid inga kids, inget giftermål och inget seriöst på g. Jag var under denna tid avstängd gällande allt som rörde känslor. Jag var glad om jag inte blev arg på främlingar, det var stora framsteg på den tiden. Kärlek var bortkopplat från mitt liv. Ligg minns jag inte, men det kanske existerade. Men jag hade en insikt om att jag inte var redo för något nytt alls i hjärttrakten. Jag ville bara komma över sorgen. 
 
Fast hen förklarade att det kommer komma stunder i mitt liv då jag kommer sakna honom lite extra mycket. Jul, födelsedagar, påsk eller kanske midsommar? Högtider då han fanns med. Eller stora händelser i livet - där jag förväntat mig att han ska finnas med, och som jag nu kommer få gå igenom utan honom. 
- jag minns den där rasande känslan i bröstet och jag kom på mig själv att känna okontrollerbar ilska för mina syskon. För att dom gift sig, för att dom skaffat barn, för att dom köpt sina egna hus - för att han hann vara med om detta. Kanske inte lika mycket för alla. Men mer än mig. Då när han dog jobbade jag 100% och pluggade 125% - mer än så var det inte. Inga kids, ingen fast partner - inget sånt. 
 
Dagen då jag tar kandidaten, nästa gång jag får ett riktigt bra jobbuppdrag, när jag träffar någon jag gillar, gifter mig, föder barn, släpper en bok. Ja, vi målade upp scenarior där jag förväntat mig att han skulle vara med. Och där han nu kommer att utebli. Han är död och kommer inte medverka. Hur skulle jag då känna när detta hände? Vad skulle jag göra? Och hur skulle jag hantera detta på bästa sätt?
- anledningen till att det gick så bra för mig genom dessa övningar var för att jag inte ens kunde föreställa mig kärlek. Eller hur det skulle kunna vara att träffa någon som betyder något. Det var så avlägset att det gick att arbeta med.
 
 
Fast nu sitter jag här, i morrn har jag och min tjej varit förlovade i en månad. Och vi har varit tillsammans i mer än sju månader. Och jag har hittat den jag vill leva mitt liv med. Och han är död. Och missar allt detta. 
- han fick vara med om alla kassa relationer. Snubbarna som varken kunde prata politik eller om något vettigt alls. Idioterna som vi brukade skratta åt efter att relationen tagit slut. Allt det kassa. 
 
Och han missar min kärlek. Det är på något sätt svårt att förstå. Hur personen som är femtio procent till att jag finns till och som var en av mina närmaste, inte längre finns kvar. Mitt i stunden som ska vara den lyckligaste och bästa någonsin, river det i bröstet av saknad. För att han inte med. Han missar så jävla jävla mycket. Två av dom viktigaste personerna kommer aldrig att få mötas, och jag vet inte riktigt hur en kommer över något sådant.  
 
#blogg100, dag 5

Kommentarer

Postat av: Ulrica

Publicerad 2014-03-13 11:49:04

Hej jag är en tonårstjej och har en fråga, jag är och vill vara feminist, men jag undrar om det är fel att jag gillar att ha analsex med killar om man är feminist?

Ulrica

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Caro Wikbro Carlén

jag arbetar som sexualupplysare och har huvudfokus hivprevention och säkrare sex. förutom det gillar jag att läsa, feminism, hångla med min donna, mina queens, New York, att äta, vettiga serier, genus, att resa och att diskutera. och det är ungefär det jag bloggar om.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela