fars dag
Det börjar bli rätt tröttsamt med all reklam om Fars dag. Den är nu på söndag om någon kan ha missat det. Och egentligen borde denna dag tillfalla de där känslorna som upprepar sig gång på gång och år efter år. Ungefär som att jag känner uppgivenhet när första snön faller (som den gör nu), borde jag bara rycka på axlarna åt att Fars dag sker en gång om året, varje år.
Fast det känns. Varje år. Och till skillnad från tidigare år är jag inte längre bitter på mina vänner som har pappor kvar i livet. Jag blir inte förbannad för att dom kan köpa en massproducerad slips i "årets färg" eller att dom ska ha familjemiddag och skåla för sin pappas skull. Det berör mig inte längre på samma sätt som tidigare år.
Det som istället känns är en förbannad saknad. Eller snarare som att det är något som fattas. En snabb lunch prick klockan 11, en påse lösgodis som bara bestod av lätta saker för att på så vis få mer godis för pengarna eller en middag mitt i veckan. Att den här dagen finns i kalendern var en anledning för honom att höra av sig och be om uppvaktning, ett tillfälle då han ville och kunde ses.
Och nu har jag inte ens det kvar.