otillåten sorg.
"Nu har det gått lite mer än två år sedan du var här sist. Då arbetade du på Veckorevyn. Du arbetade även på Pocket shop och du studerade kriminologi. Du ville arbeta med sexologi och du hade inga kärleksrelationer. Du ville inte komma nära människor och inte öppna dig för någon ny person. Vad har hänt sen sist?"
Jag var förbi min gamla sorgeterapeut, hen som fick mig att öppna på locket om Pappa. Cancern. Sorgen. Ångesten. Ilskan. Besvikelsen. Hjärtat. Hen som fick mig att öppna mig om allt som hade med honom att göra. Och tillsammans byggde vi metoder och verktyg för att jag skulle klara mitt liv utan honom vid min sida. Hen fick ilskan att blekna och levererade nycklar till minnen och det som var bra, även fast han blivit tagen av cancern.
Och i dag pratade vi om Marie. Det finns en länk mellan dessa personer, och eftersom Marie kom in i mitt liv när mitt känsloliv var helt upphuckat på grund av pappa, fick hon en gigantisk plats i mitt liv efter en kvart. Nu när hon dött är den sorgen sammanlänkad med sorgen jag kände och känner för pappa, och det har smälts samman. Och eftersom jag fick reda på för några dagar sen att hon är död, är det nu min sorgeprocess börjar. Då spelar det ingen roll att det snart gått tre år. Det är nu det har hänt enligt min kalender, vilket påverkar allt i mitt liv.
Och vi pratar om mina känslor för Marie, vad det var jag föll för hos henne och vad det är jag känner nu när jag vet att hon är död. Och jag får förklarat att det jag känner är otillåten sorg. Läs dom orden högt och lyssna på vad det egentligen menar. Otillåten sorg. Själva begreppet brukar användas om en person har haft en älskare, och den dör, eller en vän som en kanske inte känt på många år, eller om det är ett ex som dött.
- det är en person som en egentligen inte "får" sörja, på grund av rådande omständigheter. Men sorgen finns ju där ändå. Och den smälts samman med skam och skuld gentemot ens omgivning. Att en känner att kanske inte har rätt att känna känslorna. Eller att en känner sorg för någon en inte längre känner. Eller att en kanske ska ha gått vidare för länge sen, men nu kommer massa känslor tillbaka. Sorgen krockar med skulden.
Och det är så otroligt jävla skönt att få sina känslor bekräftade. Att någon hjälper en att förstå vad det är en känner och kanske viktigaste av allt - jag känner inte fel saker. Jag måste ge utrymme för sorgen och våga känna alla känslor. Minnas allt det som var så viktigt och häftigt med vår historia, samtidigt som jag bearbetar att hon försvunnit från denna jord. Och jag ska boka in en resa till Kristianstad. Platsen där jag träffade henne och föll pladask efter en microsekund, besöka olika platser och på något sätt få ett avslut på vår historia <3
