Singöspionen
Jag minns exakt när jag fick höras talas om denna bok första gången. Det var en lördag under bokmässan i Göteborg för kanske 3-5 år sedan? Klockan var runt 08 och jag hade somnat runt 04... Jag och Anders hade hand om Författarfrukosten på Park. Men innan dess köpte vi frukost åt oss själva på 7/11 och då berättade Anders bara kort om att han skrev på något tillsammans med en kompis...
När boken kom ut hade jag mitt Kvinnoseparatistiska bokår, så jag plockade upp den direkt när året var över. Singöspionen är skriven av Anders Gustafson och Johan Kant. I boken får vi följa Solbritt Andersson som är en 62-årig kriminalinspektör som tillsammans med sin man Rune köpt ett hus ute på Singö. Tillsammans med barnbarnet Isabelle ska dom spendera semestern i ett sommarparadis.
Detta varar bara i några dagar, tills Andersson får höra talas om ett mord som begicks 1986. Ett fall som aldrig blev löst och en mördare är fortfarande på fri fot... Andersson börjar luska i mordet, och det blir snart ganska tydligt att någon eller några vill att Andersson ska sluta med sina efterforskningar. Samtidigt får en lära känna Isabelle som börjar hänga med kids som finns på ön. Jag älskade att läsa om henne. Hoppas det kommer mer om Isabelle i nästa bok.
Och jag älskar att huvudkaraktären är en kvinna, samt att Anderssons närmsta kollega är en kvinna med namnet Lena Karlsson. Relationen som byggs upp mellan dessa är så jävla fin. Jag gillar att boken har många kvinnor i fokus - men inte på det vanliga, uttjatade, kassa sättet. I denna bok är samtliga kvinnor subjekt och inga objekt. Dom är inga korkade våp, offer, bedragna fruar, misshandlade av sina män, sex-säljare eller andra roller som kvinnor brukar få ha i deckare. Dom är kvinnor som är mammor, fruar, arbetare, chefer och som jobbar med att lösa brott - och jag älskar detta. Jag älskar att få följa deras relation och deras arbete!
Dessutom älskade jag känslan, att den är lite mysig att läsa? Förutom relationerna så är det mer mystik än vidriga scener. Det är inga slafsiga blodscener eller överdrivna slagsmål. Jag fick mer känslan av att läsa en spionroman. Och det var flera gånger som jag tänkte på att Pappa skulle gillat denna bok. Vilket gjorde det ännu roligare och finare att läsa boken <3 Jag vet nog inte ens sist jag kände så när jag läste en bok? Kombinationen av det vettiga språket och bokens tema gjorde det. Språket var överlag fantastiskt. Det fanns ett driv, utan att för den delen ha Kepler-korta kapitel. Vilket jag gillar.
Jag längtar redan efter att få läsa fortsättningen om Andersson och Karlsson <3 Singöspionen får fyra av fem palmer.
