sexualupplysare och bokälskare

Jag plockade upp den här boken härom veckan på bibblan, föll direkt för omslaget utan att ens kunna se vad boken hette. Vakuum är skriven av Mia Öström och ges ut av Gilla böcker. Jag vet att jag tidigare läst hennes bok Skuggsommar, som jag har för mig hade en sjuk tvist på slutet. Men jag kunde tyvärr inte hitta någon recension här på bloggen, konstigt nog. 

 

Vi får följa Jonna under tio dagar i december. Hon snattar ett verktyg, undviker sina vänner, svimmar under ett luciatåg och framförallt sörjer hon sin bror Johan. Ganska exakt ett år innan valde hennes tio år äldre storebror att ta livet av sig. Och nu ska hon på något sätt lyckas överleva utan honom. Boken varvas med texter ur jag-perspektiv om Jonnas vardag, tankar och handlingar, samt med texter som hon själv skriver direkt till Johan. 

 

I Sverige under 2016 var det 1129 personer över 15 år som tog livet av sig. Alla som har en miniräknare hemma vet att det är i snitt 3 personer om dagen. Två tredjedelar av dessa personer är män och den vanligaste medelåldern för självmord är mellan 45-64 samt personer över 85 år. I åldrarna 15-29 är den näst vanligaste dödsorsaken självmord. (all info är lånad från Folkhälsomyndigheten)

 

Jag minns när jag gick på gymnasiet och fick frågan om vad jag kände inför att mamman i Om en pojke försökte ta sitt liv, och att jag på stapplande engelska förklarade att jag tyckte att det var sjukt egoistiskt av en mamma att vilja ta sitt liv när det finns barn inblandade. Nu när det gått 12 år sedan jag fick den frågan kan jag väl hålla med mitt gamla svar till viss del, men jag kanske också ställer mig frågan varför vi har ett samhälle som inte fokuserar mer på psykisk ohälsa? I mina mest cyniska stunder undrar jag hur många kändisar som ska behöva ta livet av sig för att frågorna ska komma på tal i högre politiska nivåer. Det finns inte någon som kan ha missat alla meter text som skrivits om Avicii och hans självmord, och någonstans undrar jag om detta kommer att leda till att psykisk ohälsa får större plats i vårt samhälle? Att organisationer som arbetar preventivt, med anhörighetsstöd och på politisk nivå får mer ekonomiskt stöd och därmed kan göra mer för vårt samhälle. 

 

Åter till boken, språket är bra och jag lider mig genom sidorna med Jonna. För jag känner så väl igen alla ord som terapeuter säger, som omgivning säger och som hon tänker om sig själv. Nu har jag inte haft en bror som tagit livet av sig, men en pappa som dog i cancer. Och jag minns alla meningar om första sorgeåret, att se sorgen som böljande vatten, den där obehaliga stämningen när folk fick veta att han dött och alla känslor som på något sätt ska försöka få plats i ens lilla bräckliga bröstkorg. När tipsen som en fick var "försök gråt" och jag inte grät något på 11 månader. osv. Det var så att säga hög igenkänning. 

- förutom att Johan lämnat en lapp efter sig till Jonna som hon då ska försöka följa på något sätt. Som ett sista spår. Min pappa lämnade inga lappar efter sig och absolut inga sista spår. </3