Breastfeedingweek
Jag har påbörjat flera texter om amning men alltid blivit avbruten av Harry eller glömt bort att fortsätta. Men amning är något som blev viktigare och större för mig än jag hade kunnat föreställa mig. Och jag vet att en kan känna tusen känslor kring amning, tro mig. Jag har känt dom alla. Och det här är en text om hur det blev för mig och Harry, och jag är väl medveten om att det går exakt lika bra att flaska sin bebis, för det gjorde vi med och det var toppen. Men vi tar det från början.
Innan Harry kom var min inställning att går det att amma så vill jag göra det, men att flaska går lika bra och vore smidigt för alla inblandade. Men sen gick jag över tiden, igångsättningen tog extremt lång tid, det slutade i snitt, jag var svullen som en sjöko och jag kände mig som världens sämsta mamma. Såhär ett år senare fattar jag att det var hormoner som styrde mina tankar, men jag ville liksom att amningen skulle vara min revansch? För om jag misslyckats med allt annat, så skulle jag ändå klara av detta.
Och dessa tankar sabbade det nog bara ännu mer för mig. Jag var så övertygad, stressad och bestämd att det skulle gå att jag ständigt var lite darrig och kände mig som den sämsta mamman som vandrat på denna jord. Redan på BB bad jag all personal visa grepp, hålla koll osv. Och vi satte greppet ganska direkt. Jag minns hur jag bävade inför smärtan, hade läst om folk som tyckte amningen gjorde mer ont än att föda fram ungen, så jag var BEREDD. Så kom Harry med sin lilla trut, och visst att det kändes, men jag hade liksom varit öppen 6 cm i 6 timmar dagen innan. Detta kunde jag hantera.
Greppet var bra, smärtan var hanterbar och det enda som saknades var mjölken. Eftersom Harry vägde så mycket fick han tillmatas direkt med ersättning av Emelie medan jag låg på uppvaket och försökte röra mina fötter. Sen fick vi olika instruktioner av alla i personalen = jag skulle amma allt vad jag kunde och Emelie fick tillmata med ersättning i olika mängd och vid olika klockslag. Och alla sa att när som helst rinner det till, inom 3-5 dagar kommer det. Och den där sprängande känslan som alla beskrev kom liksom aldrig. Vi fortsatte med scheman, tog tid, växlade bröst, skrev långa listor, jag drack folköl för att det skulle stimulera, Harry gick bara ner i vikt och ångesten rev sönder mig inifrån när jag såg hur ersättningen sakta tog plats istället för amningen. Till slut sa vår BVC-person att det fick räcka med scheman, tidtagning och listor. Och några dagar innan han blev en månad hade han passerat sin födelsevikt.
Den där spända känslan kom aldrig och jag landade sakta i att amning och ersättning fick gå hand i hand - och det var inget misslyckande. Vår unge fick mat och det var delvis från mina bröst. Vinsten i sig var att han sakta men säkert la på sig vikt och mådde bra. <3 och det var otroligt skönt att Emelie kunde ta matningar om nätterna och dom bondade på ett fantastiskt sätt. På samma sätt som jag och Harpi fick bonda vid amning. Sen tog det ytterligare några månader och vi hade ammat bort ersättningen och han hann helamma ett tag innan han fick börja med smakportioner vid 4 månader.
Och sen har det bara rullat på. Vi ammar fortfarande och fram till 10 månader samsov vi och jag ammade 1-1000 gånger per natt. Det var även så vi nattade både dag och natt, men då låg jag också bredvid honom konstant. Men allt sånt var ok och jag var inställd på det. Allt med amning och den där konstanta närheten i början var sånt jag bara var inställd på, att det skulle vara på Harrys premisser och att vi skulle följa honom. Och han är ju en bebis som behövt mycket närhet, vill äta långsamt och som älskar att amma. Nu, ett år efter allt kaos var och är det fortfarande värt det. Jag är både tacksam och stolt över att vi fortsatte amma, att Emelie var med på det, syrran stöttade och att jag avsatte alla hundra timmar det krävdes för att stabilisera mjölken. Nu hojtar han av glädje varje gång jag frågar om han vill amma, så jag ser inget direkt avslut närmsta tiden. Men vi får se, det är Harry som styr och just nu funkar det alldeles utmärkt.
