Tiggaren
Årets elfte bok blev Tiggaren av Sofie Sarenbrant som ges ut av Bookmark förlag.
Och jag kan säga redan nu, det här är Sarenbrants bästa och jag vet inte om det kan bli bättre än såhär. Det är otäckt och bra och viktigt på samma gång.
Och jag vill säga att den här recensionen innehåller spoilers + att det är viktigt att läsa böckerna i rätt ordning! Det här är femte delen om Emma Sköld och jag tycker att man måste läsa dom i rätt ordning. För, i förra boken, Avdelning 73, börjar Sköld läsa en utredning om en kollega som hittats död efter att ha misshandlat ihjäl en tiggare. Och runt om i Stockholm fortsätter tiggare att hittas döda. Någon eller några år ute efter ett skada personer som flytt misär och hamnat på gatan. Och Sköld tyckte att det var något märkligt med den utredningen, precis som Nyllet…
I början av den här boken låtsas Sköld vara död, eftersom hon och hennes pappa försöker ta reda på vem eller vilka det är som är ute efter henne. Så samtidigt som hon håller sig gömd lär hon känna tiggare. Och hon inser ganska snabbt att dom som är ute efter henne är närmre henne än hon vågat tro…
Jag blev otroligt tagen av det här temat och jag gillar att Sarenbrant tar ett äkta och viktigt tema och väver in det i en deckare. Jag har skrivit om det förut, men det är en berättarteknik som jag tycker otroligt mycket om. Och hon förmänskligar dessa utsatta personer, ger dom namn, historier och betydelser på ett sätt som jag inte tidigare läst om. Det är riktigt riktigt bra och något jag saknat i tidigare böcker, både av henne och andra.
