Syskonlängtan
Vi kände ganska direkt att vi önskade ett till barn, men också att det skulle ta ett tag innan vi började om hela bebis-loppet. Innan jag ens tänkte på att bli gravid tänkte jag att 2,5 år som det är mellan mig och syrran var toppen. Då hade jag nog inte tänkt på hur jäkla dålig man kan bli av en graviditet. Eller hur jäkla mycket det kostar att göra ett barn privat :)))
Och vi har på något sätt landat i det och kom fram till att vi gärna ville ha lite tid mellan barnen + att vi som familj skulle landa m ett barn innan vi kastade oss in i nästa bebis-loop. Vi ville ha egentid m Harry och vi behövde få struktur i vår vardag m honom + Emelies aspis <3 plus min vikt + pengar, så det var lite olika faktorer som behövde klaffa :))
I alla fall, eftersom vi inte bytte bärare så hängde det på mig att jag skulle hamna under rätt BMI och utan att tjata för mycket om det kan jag säga att det har varit svårt. Dels pga PCOS, dels pga att min kropp har strulat rätt mycket sen Harry började byggas i min kropp. Jag vet inte hur många gånger jag försökt "komma igång" m träning och fått tillbaka min foglossning tex. Men bla bla, sånt är tråkigt att både skriva och läsa om. Sammanfattning: jag behövde gå ner efter Harry och det tog tid.
Men längtan fanns ju där, hela tiden. Och den blir varken mindre eller lättare av att folk frågar. Och skulle jag fått en krona för varje fråga om syskon så skulle det iaf täcka psykologsamtalet kliniken beordrade oss. + kanske ett gäng hormonsprutor. För frågorna har varit många :)))))))))
Och jag tror jag talar för fler med barnlängtan/syskonlängtan när jag säger det här: men det är så jävla vansinnigt vad folk är nyfikna och tror att dom har rätt att prata om!! Och fattar ni inte hur jävla ont det gör att få sådana frågor?! Och jag kan lova en annan sak, folk älskar att prata om sina barn, och kanske ännu mer om sina graviditeter, krämpor och kommande förlossningar - är man redo att berätta, då kommer det komma fram. Men om man inte tar upp det själv kan det bero på tusen saker. Tex att man inte blir gravid, att man inte har råd med ett nytt försök och sparar pengar, att man har ett pågående missfall och livrädd för nya försök, att man haft ett missed abortion och inte vet om man kommer försöka igen, att man aldrig blir gravid och inget vet varför osv. Eller att man inte landat i om det blir ett barn eller ett syskon. Anledningarna är många och det är aldrig din rätt eller uppgift att ta reda på varför. Är det en bebis på g, kommer det komma fram för eller senare. Men låt det vara dom som väntar som får berätta själva.
Och på något sätt blev dom om möjligt ännu jobbigare att svara på frågor är man var mitt i det och bara väntade på sin jävla mens, att få börja med alla jävla sprutor eller att tiden skulle gå så att man äntligen fick gå på ett läkarbesök. Att då få frågan om syskon presenterad för sig som att man aldrig ens tänkt tanken, nej men det var sinnessjukt jobbigt. Då kände jag mest 🙃🔫
Dom enda jag svarat ärligt är personer som antingen lever som jag och Emelie och måste ta ställning till val av klinik, donator osv. Eller personer som jag vet också behövt hjälp m att skaffa barn, för då sitter vi liksom lite i samma båt :)))
- men övriga som bara är nyfikna, orimliga eller på gränsen till dumma i huvudet - har jag gränsat eller snäst av. Det kanske kan bli ett annat inlägg med allt dumt folk har sagt :)))) Tro mig, vi har hört en hel del genom åren :)))
Men åter till längtan, trots att den funnits med oss länge, så har jag hela tiden haft en och samma tanke med mig, och ja det är klyschigt, men det har hjälpt mig när jag velat skrika rakt ut av längtan. Att man får det eller dom barn man väntar på. Och det är just det barnet som är meningen, hela tiden! Oavsett om det går på första eller trettiosjunde försöket, så är det just det barnet <3 och nu är det barnet på väg till oss, en rolig själ m fart i(enligt mitt medium!:)). Och vi längtar så otroligt mycket efter dig <3