Tankar om kuben och att våga njuta
En vecka sen kuben och jag har fortfarande svårt att greppa att vi fick låg sannolikhet på alla tre trisomier. När barnmorskan sa det blev jag så chockad att jag inte ens kunde ta in det. Emelie fick förklara för mig vad det betydde och jag bad henne rabbla alla siffror också, för att göra det mer hanterbart. Det känns ofattbart och märkligt? Och nästan tomt? Som ett Jahapp, ska vi bara gå runt och vara lyckliga i väntan på RUL? Inga extra ultraljud, läkartider, kuratorssamtal och dödsångest? Vi ska liksom bara vara två blivande tvåbarnsmorsor i väntan och längtan.
Med Harry hade vi undersökningar och dödsångest i nästan nio veckor innan han blev helt friskförklarad på alla hjärtans dag. Nio veckor av daglig ångest där jag föreställde mig det ena värre än det andra. Och framförallt den där bottenlösa rädslan av att förlora någon man älskar så mycket att det gjorde ont. Med Harry kom den kärleken i samma sekund jag såg första strecket på stickan. Och med lillasyskon dök känslan upp innan jag ens plussat, när alla symtom kom. För nu vet jag hur det är att älska ett barn.
Målet med denna graviditet är att må bättre både psykiskt och fysiskt än förra, så jag ska befinna mig i overklighetskänslan ett tag innan jag går all in på njutning, pirr och lycka. 🤍
